Dömd på livstid

Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.
Du sitter fortfarande i ett fängelse säger jag.
Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.
Så du har livstid?
Han nickar igen.
När ska du bli fri?
Han rycker på axlarna.
Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.
Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.
Kanske dags för en omprövning frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.
Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎

Mitt i prick!

Vi leker med tankar.

Jag bryr mig.

Jag känner igen rösten i luren men kan inte placera den.

-Det är Hans, säger han när han hör min tvekan.

Det blir tyst.

En varm känsla ilar igenom hela min kropp. Jag blir glad inombords och jag hör själv hur min röst höjs med flera decibel.

-Hej Hans!

-Jag ville egentligen bara säga tack och att jag mår bra. Jag är drogfri och bor i Norrland nu och jag tror…jag tror att du räddade mitt liv.

Jag sätter mig ner, blir tyst. Känner hur ögonen fylls med tårar.

Samtalet blev kort, bara några minuter.

Ändå var det några av de vackraste minutrarna i mitt liv.

Jag har tänkt på honom återkommande under åren, undrat hur det har gått, varit orolig, och ibland ledsen. Som terapeut är jag ingen maskin. Jag är en människa med känslor för varje person jag möter och har du en gång lagt ditt hjärta i min hand så glömmer jag det aldrig.

Jag bryr mig om dig.

Även när du går utanför min dörr.

Jag kramade honom mentalt genom telefonluren, precis så där lika hårt som jag gjorde den sista gången jag såg honom.

Den där gången då han ville avsluta sitt liv.

Jag visste i samma sekund som jag slöt armarna om honom att jag gick över en gräns.

Det är inte så här terapeuter gör.

Men det är så jag gör.

Jag bryr mig, sade jag till honom, JAG bryr mig. Jag kan inte låta det ske. Det får inte ske.

Jag vet, att han där och då visste att jag menade det till 100%.

Jag var den enda personen som hade sagt det till honom, som hade stannat upp och tagit hårt i honom, sett honom i ögonen och sagt nej.

Det var inget terapisnack.

Inga magisk ord.

Det var bara stundens sanning.

Totalt oprofessionell.

Men ändå livsavgörande.

För jag bryr mig..

…om dig ❤︎

Jag har inga problem.

Jag har egentligen inga problem säger han och knäpper händerna framför bröstet. Jag vet egentligen inte varför jag är här fortsätter han som för att be om ursäkt för att han tar upp min tid.

Jag lyssnar tyst, låter honom fortsätta utan frågor. Efter varje mening förminskar han sig själv och sina problem med ”det går över” ”det är inte så farligt” eller ”det är inget problem egentligen”.

Förminskar du alltid dig själv, frågar jag plötsligt. Han stannar upp. Får inte du vara ledsen, arg eller besviken? Får inte dina problem ta plats?

Han tittar på mig och brister ut i gråt. Nej jag tror inte det, svarar han.

Du är jätteledsen och det är okej. Du får också släppa ut och känna negativa känslor.

Jag sitter tyst kvar vid hans sidan när tårarna faller. De landar mjukt i min soffa.

Jag visste inte att jag var så ledsen, säger han plötsligt. Nej och ofta är det så, för vi lever på i våra liv, stänger igen och håller känslor inne. De betyder inte att de försvinner. Tvärtom kan de förstoras och ge dig andra symtom och problem i din vardag.

Vi enas om att låta sorgen bo i rummet utan att visa den dörren. Du gråter, och jag sitter tyst vid din sida ❤️

Allt känns ok.

 

Helt ärligt trodde jag inte att jag skulle få det förtroendet för dig som jag har fått.

Jag är tyst och fortsätter titta på honom.

Jag tänkte boka av vårt möte i morse. Jag ville inte prata och hade så ont i magen. Men nu, efter bara vårt andra samtal, så ser jag fram emot att träffa dig igen.

Jag vill skrika tack och hoppa glädjeskutt men fortsätter att titta på honom med en mjuk och varm blick, jag fortsätter lyssna.

Jag har svårt att prata med folk, det är så jobbigt med nya människor, men med dig, känns allt ok.

Jag vill fulgråta, springa fram och krama om honom, men sitter lugnt kvar på min stol.

Allt känns ok ❤︎

Jag vet.

När jag var liten drömde jag om att bli stålmannen.

Inte för att kunna flyga, få superkrafter eller för att vara odödlig.

Nej jag ville rädda liv.

Jag såg hur jag lyfte dem från en plats till en annan. Där de var säkra, trygga och kunde leva lyckliga.

Jag tänker att mycket av det jag drömde om som barn har blivit sant.

Även om jag inte kan ta människor under armen och flyga iväg så kan jag låna ut mina öron och mitt hjärta…

och ibland är det det enda som behövs för att en person ska förflytta sig

eller orka en endaste dag till.

Det blir aldrig några nyhetsrubriker i tidningarna.

Ingen som står med trumpeter och fanfarer efter mina samtal.

Nej ofta väcker mitt arbete ingen reaktion alls mer än hos personen framför mig.

Men jag vet..

och det räcker ❤︎

Att hjälpa dig.

I mitt rum är det sällan tyst.

Och kanske bor det mer skratt än tårar i fåtöljen mitt emot.

Nej jag kanske inte är en vanligt terapeut.

Jag sitter inte helt tyst i min fåtölj.

Inte still heller för den delen.

Jag kanske inte hummar och nickar på ett sådant där sätt du sett på film.

Nej, jag pratar ofta för fort.

Jag kan både skratta, gråta och ibland (när det behövs) provocera personen jag har framför mig.

Jag är en jävel på att avbryta

(även om jag försöker låta bli)

och jag kan snabbt ta mig ur fåtöljen för att använda tavlan

och måla upp dina tankar.

Men jag är inte bara duktig på att prata,

utan också på att lyssna

med både mitt hjärta och min själ.

Jag vill dig helt enkelt så jävla väl.

Nej, jag kanske inte är en vanlig terapeut

för så fort du tar klivet in i mitt rum betyder du något för mig.

Jag vill med hela mitt inre hjälpa…dig.

Mjuka händer och öppet hjärta.

Trots att jag arbetat som terapeut i flera år blir jag fortfarande lika glad för varje nytt samtal med en ny klient. Att du väljer just mig. Jag blir självklart lika glad för alla återkommande klienter. För jag tar aldrig din och min tid för given.

Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt. Att jag blir utvald, den du beslutar dig att ge ditt förtroende till.

Jag slutar aldrig känna tacksamhet för att du väljer att blotta ditt hjärta framför mina ögon,

och jag lovar att för alltid bära ditt förtroende med mjuka händer och öppet hjärta ❤︎

Det är synd om dig.

Varför blir det så frågar jag och tittar på honom.

För att det är synd om mig svarar han snabbt.

Jag ser att han ångrar orden samma sekund som de kom ur hans mun.

Att han liksom vill suga dem tillbaka.

Han ser ner i golvet som att han hoppas på att jag inte hörde vad han sade.

Det är synd om dig svarar jag.

Han vrider sig obekvämt i stolen och jag låter han stanna i tystnaden tills han inte längre står ut med känslan.

Det är precis här han ska vara, han vet förmodligen inte om det själv men han har precis vidrört vägen till läkning. Han har hittat den där obekväma dörren han behöver gå igenom för att på andra sidan må bra.

Men det är så mycket enklare att vända om, att inte ens titta åt den där dörren som är smärtsam.

Han visste förmodligen samma sekund han lämnade min mottagning att han inte hade tänkte att komma tillbaka.

Det gjorde för ont.

Men jag hoppades.

Kanske var det mitt misstag att låta dig möta din smärta innan du var redo, eller så var det ditt, att inte omfamna den när den låg framför dig.

Oavsett.

Det är synd om dig…

och jag finns alltid här för dig när du själv vågar inse det och är beredd att komma tillbaka ❤︎

Jag tror inte på samtal

Jag tror inte på samtal säger han och ler snett mot mig.

Kanske förväntar han sig att jag ska ta illa upp.

Hur kommer det sig, frågar jag nyfiket.

Jag tror att det bara är jag som kan förändra mitt liv fortsätter han.

Jag nickar tyst.

Finns det något du tror kan vara bra med samtal, frågar jag.

Han rycker på axlarna och tittar bort.

Ibland är det så att de ”som inte tror på samtal” är rädda att gå in på djupet, att de inte vill visa sig sårbara, och det är många gånger lättare att undvika samtal, än att gå in i det, kan det vara så för dig, frågar jag.

Han nickar tyst.

Jag kan så klart inte förändra ditt liv, det är bara du som kan göra det, du har helt rätt. Men jag kan stötta dig, ställa frågor och väcka tankar som för dig längre fram i din process. Ibland är det bara viktigt att få prata högt, att få säga det man tycker och tänker till någon. När man har fått göra det, kan livet ibland kännas lättare. Har du upplevt det någon gång?

Han möter min blick och rycker återigen på axlarna.

Jag känner i luften att jag ska undvika att knacka hål på den där muren han satt emellan oss, för även om jag skulle lyckas att riva den, skulle det sluta med att han sprang där ifrån med svansen mellan benen, och aldrig kom tillbaks.

Ibland handlar mitt jobb om att ta av masken på personen mitt emot mig att få dem att acceptera sig själva, och ibland handlar det om att ta av min egen mask och få dem att lita på mig.

Han är som en folkskygg hund med flackande blick och jag vet att jag behöver möta honom där han är och inte där jag befinner mig.

I hundvärlden hade jag lagt mig på rygg och blottat strupen, visat att jag inte har onda intentioner.

Men i samtalsrummet funkar inte den tekniken.

Jag kan inte vända bort mitt ansikte, gå ner på knä, sträcka ut min hand och säga ”Hej, här är jag. Jag är inte farlig”. För att vänta på att den folkskygga hunden ska våga sig fram.

Fast samtidigt är det precis det jag gör när jag varsamt närmar mig ditt hjärta.

Du bestämmer själv, säger jag och tittar på dig med mjuka ögon. Jag vill jätte gärna hjälpa dig, få finnas vid din sida. Men det viktigaste av allt är att du vill ha mig där. Annars gör det ingen skillnad.

Det känns bra, säger han när han lämnar rummet med sitt sneda leende. Det här kändes bra. Jag kanske kommer tillbaka.

I min värld har du precis vågat dig fram till min hand. Även om du bara tagit en snabb tugga av det jag har att erbjuda för att sedan snabbt springa tillbaka till din egen trygghet, så är det dom där små minutrarna som du rörde min hand det som räknas🖤

Alla problem behöver inte lösas…just nu.

Han kommer in och lägger sitt problem på bordet.

I samma sekund de landar säger han att han inte vill prata om det.

Varsamt tassar vi omkring.

Jag arbetar för att han ska känna sig bekväm i rummet. Få honom att lita på att jag kan se hans problem utan att röra vid det, visa honom att samtalen är på hans villkor. Att han bestämmer både takt och fart.

Vi skrattar mycket.

Skojar kring det som ligger på bordet utan att ta ordet i vår mun.

Jag vill visa att det finns andra vägar att gå, att det på bordet kan förändras och förbättras även om man inte rör vid det.

Det handlar ofta om en helhet. Mår vi bättre på ett plan följer de andra oftast med av bara farten.

Vi människor har problem, mer eller mindre.

Men alla problem är inte till för att lösas.

I alla fall inte just nu.

Jag har något att berätta.

Jag har något jobbigt att berätta men jag kan inte.

Rummet är tyst.

Jag vet inte om orden han inte vill säga kommer att komma.

Jag väntar.

Bara sekunder därefter halkar de ur hans mun.

Han tittar ner i golvet. Jag gissar att han inte vill se min reaktion.

Jag rycker lite på axlarna, kan du berätta mer frågar jag.

Han skruvar på sig, pratar, utan att se mig i ögonen.

På vilket sätt är det här problem frågar jag honom.

Han tittar förvånat upp för att möta min blick, sedan snabbt ned igen.

Jag menar, om du inte lider av det, om det inte ställer till ett problem i din vardag, på vilket sätt är det då ett problem, fortsätter jag.

Han är tyst en stund för att leta efter svar, inom mig vet jag att problemet kanske inte ligger i honom själv, utan kanske i någon annan och det är den insikten jag vill skänka honom.

Det är nog bara fel viskar han tillslut.

Inom oss människor lever ett antal regler vi har fått med oss under vår uppväxt, och jag gissar att det han gör bryter mot en sån där regel.

Kanske är min hypotes en sanning, kanske inte..

Insikten jag vill ge honom är att om regeln inte är hans egen, då behöver den inte ens vara sann (för honom), och då finns det inte heller ett krav på att han måste följa den där regeln (såvida inte han själv vill).

Ibland tar vi  på oss skuld eller skam som andra människor lägger på oss, även om vi själva inte tycker att vi har orsak att bära den. Den insikten är viktig, och kan göra hela skillnaden i ditt mående ❤︎

Inga fasader.

Jag har inga fasader.

När du lägger upp ditt hjärta på bordet vill jag att du ska känna att jag likväl skulle kunna blotta mitt.

För i mitt rum är vi jämställda.

Vi är allierade.

Vi arbetar tillsammans.

Jag är ingen expert.

Du är.

Även om det inte känns så.

Du kommer aldrig höra mig säga att jag kan eller att jag vet.

För jag vet inte…

mer än du.

Och jag vill aldrig att du varken ska känna eller tro

att jag är mer än du.

För hos mig är du och jag ett vi.

Vi som testar, undersöker, provpratar.

Vi gråter och skrattar.

Vi arbetar.

Tillsammans.

Jag släpper in dig i mitt hjärta precis på samma sätt som du delar ditt ❤︎

Det är jobbigt att prata.

Det är jobbigt att prata, säger rösten i andra änden av luren.

Jag tror att jag skrattade till, fast på ett mjukt sätt, och jag kan nästan höra att du också ler.

Ja dom brukar säga det, svarar jag, fortfarande med ett leende på läpparna.

Vi har inte pratat i många minuter men ändå fångar jag upp känslan att det lättaste sättet att få dig trygg är just genom skratt.

När du väl kommer till min mottagning ser jag dig genom fönstret.

Du trampar runt utanför, går fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag uppfattar det som att du väntar in klockan, din tid, men också att du är nevös.

När du väl ringer på klockan blir jag lättad för JAG vet att tryggheten kommer att landa i dig så fort du får sätta dig i min stol, och snart vet du det också.

Väl där pratar du som om du aldrig varit rädd och när jag frågar dig om du vill boka en ny tid så säger du ja utan att tveka.

Var det jobbigt att prata, frågar jag med ett leende när du är på väg att gå.

Du vänder dig i dörren och ler tillbaks.

Jag tolkar det som ett nej.

När man inte är van med terapeutiska samtal tror man ofta att det ska kännas svårt eller jobbigt att prata, men sanningen är att det flesta upplever det precis tvärtom ❤︎

Det handlar inte om dem, det handlar om dig

Han kommer till mig ledsen, nedstämd. Till en början vet han inte vad han vill prata om. Han sitter i hörnet tyst. Han har svårt att ta till orden, och har precis lika svårt med att möta min blick. Jag skjuter ut frågor, som en långsam kulspruta med stor träffsäkerhet. Alltid mitt i prick.

Det visar sig vara en ansvarsfull kille som sitter framför mig, med ett stort varmt hjärta som alltid ger men inte får tillbaka. Han är som klistret i sin familj, alltid den som håller dem samman, men med en känsla av att de andra försöker att slita sig därifrån. Han känner sig oälskad, ouppskattad. Uppgiven, trött.

När du inte kan förändra en situation behöver du förändra tankarna kring situationen

Det handlar inte om hur dom är, det handlar om hur du vill vara, säger jag. Han tittar sakta upp och möter nyfiket min blick. Det är inte deras handlingar som gör dig ledsen, det är dina tankar om deras handlingar som gör dig ledsen fortsätter jag. Dom kanske aldrig blir bättre, de kanske har samma beteende hela livet. Frågan är om du vill vara bättre, om du vill vara ”limmet” i din familj?

Han funderar, nu med ett leende på läpparna. Jag vill vara limmet säger han stolt.  Du kanske aldrig får ett tack, säger jag. Han rycker på axlarna och fortsätter att le. Jag fortsätter att förtydliga min poäng, fast att han redan förstått och jag ser att den krökta ryggen blir mer rak i fåtöljen. Det handlar inte om vad de känner för dig, om de älskar dig, tänker på dig, saknar dig, det handlar om dina känslor för dem. Om att visa att du älskar dem, saknar dem osv. Han nickar vid varje mening som att bekräfta att han förstått min poäng. Kanske är det så att någon måste vara loket i förhållandet och kanske är det bättre än att inte vara med på tåget alls?

När han lämnar mitt rum har inget i hans relationer förändrats. Bara hans tankar kring dem..

och det räckte ❤︎

Jag tror inte på samtal.

Ibland hör jag någon säga ”jag tror inte på det där med samtal, det är bara jag som kan förändra mitt liv!”

Det där är ju visserligen helt sant, men om du uttrycker en sådan mening tror jag du missförstått det där med terapi.

För det är inte så att jag säger till dig vad du ska göra, eller att jag genom ett trollspö magiskt förändrar dina tankar och ditt liv, det är helt riktigt att den där förändringen ligger helt och hållet hos dig och inte är något jag som terapeut kan påverka.

Men om det vore så enkelt att du hade kunnat förändra ditt liv eller tagit dig mot ett mål endast med hjälp av dina egna tankar, hade du då inte gjort det för länge sedan?

Det är liksom inte så enkelt att man bara kan ”rycka upp sig”,

oavsett vad det är du är drabbats av.

För innan du kommer till mig har du förmodligen försökt, vid flera tillfällen, och misslyckats….

Vi är helt enkelt inte våra egna bästa terapeuter (även om vi gärna vill intala oss det) ibland är det faktiskt precis tvärtom…

För många är det skönt att prata (och bli lyssnade på), och ofta får du av insikter bara genom att säga saker högt. 

Det handlar inte om att du behöver någon som ger dig svaren, ofta behöver du någon som ställer dig frågorna.

Mitt jobb handlar inte om svara på dina frågor eller måla upp vägen du ska gå för att må bättre i ditt liv.

Mitt jobb handlar om att lyssna, spegla vad jag ser och hör, nyfiket ställa frågor, och att sedan lyssna igen.

Så behöver du någon som lyssnar?…

Ja, då finns jag här 🖤

Jag måste vara dum i huvudet.

Jag måste vara dum i huvudet säger han och tittar bekymrat på mig.

Ja, jag håller med säger jag och möter hans blick.

Han ser först förvånad ut, sedan brister vi båda ut i skratt.

Skrattet är förlösande, både för vår allians men också för att han får distans till sitt problem.

Vi är liksom alla dumma i huvudet ibland.

Jag älskar de där stunderna.

För långsamt kan jag se hur han sänker sin gard och sätter sig bekvämare i fåtöljen.

Han märker det förmodligen inte själv men jag kan se hur tilliten har växt med flera centimeter bara på någon minut.

Ord han aldrig trodde att han skulle säga ramlar ut hans mun och jag tar varsamt emot dem.

Samlar upp dem och sparar dem varligt i min hand.

Han grät när han kom men skrattade när han gick,

och trots att hans händer var tomma

är jag säker på att han något med sig fick.

Att tro.

Tänk om meningen med ditt liv är att göra dig själv lycklig.

Tänk om du är en pudel.

Tänk om du är en pudel.

Va?!?

Ja, du är omgiven med taxar, men DU är en pudel…

Han tittar på mig fundersamt.

Är det fel att vara en pudel?

Nej, säger han bestämt.

Men tror du att det känns fel om du jämför sig med taxarna.

Ja så klart!

Men tror du att pudeln gör det?

Nej, säger han och skrattar.

Så är det egentligen någon fel på dig?

Nej, men jag är hellre en schäfer.

En schäfer bland taxar, säger jag och ler.

Nej en schäfer bland pudlar säger han med ett skratt.

Det är så lätt att snegla över axeln och jämföra sig med de andra. De starka och uthålliga kamphundarna, dom ståtliga utställningshundarna, eller de smarta brukshundarna. Passar man inte in i någon grupp är det lätt att känna sig utanför. Vi människor, precis som hundar har olika utseenden och egenskaper. Det betyder inte att en person är fel bara för att den inte är som personerna runt sig. Tvärtom, det är helt rätt. Vi ska inte gå runt och vara kopior av varandra. Så var den du är, och var stolt över det. Oavsett om du är en tax, pudel eller schäfer.

Han gick i från samtalet med ”hög svans”. Det enda jag hade gett honom var en annan bild av sig själv, men det räckte ❤︎

Lyssna inåt.

Jag målar upp alla hans bollar på tavlan.

Jag får bara välja en, konstaterar han med en suck och tittar ner i golvet.

Nej, svarar jag, du får välja flera, minst tre.

Han tittar på mig med en frågande blick.

Men va, alla har alltid sagt att jag bara får välja en.

Har dom haft adhd, frågar jag.

Nej, svarar han snabbt.

Så varför ska du lyssna på dem.

Han är tyst, en lång stund.

För att jag har tänkt att de har rätt svarar han.

Tänk om de hela tiden har haft fel…..Tänk om det är du som har rätt. Tänk om DU vet hur du fungerar. Tänk om de faktiskt INTE vet.

Ja, Varför har jag aldrig tänkt så?

Ja, Varför har du aldrig tänkt så?

Tystnaden intar rummet.

För att jag har tänkt att det är fel på mig.

Är det fel på dig?

Nej.

Nej, så om du ska börja leva livet som du vill nu då. Vilka bollar väljer du?

En varm känsla sprids genom hela rummet.

Allihop säger han bestämt.

Allihop upprepar jag och fångar in bollarna med ett stort hjärta på tavlan.

Så mycket bättre det känns nu, säger han innan han stänger min dörr.

Jag låter hjärtat vara kvar på tavlan resten av dagen som en påminnelse även för mig om vikten att lyssna inåt mer än utåt, alltid.